torsdag 17 februari 2022

Slitage del 1 (vikten av rätt skida återigen)

Detta är det första i en serie som ska handla om slitage av glidvalla. Efter att träskidor som behandlade med paraffin istället för tjära tappat glid och blivit synbart slitna på mycket kort tid, har jag - som vanligt - blivit närmast besatt av tanken på att undersöka slitage på plastskidor. 


Första försöket skedde en mycket blöt afton vid Hestrastugan i Borås. Tanken var att handgripligen försöka utforma ett test som jag gått och lurat på. 


Egentligen är inte skidtest särskilt komplicerade men om man ska lyckas mäta precis en avgränsad sak och vara säker på vad man har fått för resultat, så gäller det att vara noga med detaljer såsom väderskillnader, spårkvalitet, hur man står på skidorna etc. Därför kan det vara gött att testa testets konstruktion innan man genomför det i skarpt läge. 


Misslyckat test


Testet blev misslyckat. Meningen var att Jonas och jag skulle se om vi kunde få någon skillnad på ett par vallade skidor och ett par ovallade skidor över tid. Men troligtvis fel valla, lite för slarvig vallning och några parametrar till gjorde att just denna del av testet blev nära nog värdelöst. Men avslutningen blev rafflande och alltid lika intressant!


Vi jämförde nyvallade mot ovallade, åkte 20 min, gjorde samma jämförelse, åkte 20 min osv. Totalt tre jämförelser på en timme med några smygjämförelser längs vägen. Skillnaden vi lyckades uppmäta var nära nog noll. Både före, under och efter. Skidorna gick förvisso lite olika, men när vi pratar 0,5 till 1 skidlängder på 200 meters åkning, så är skillnaden för liten för att ge ett signifikant resultat. Yttre faktorer - som tex att ett gäng skidungdomar plötsligt valde att korsa spåret - blir för stora. Dessutom är en så liten skillnad försumbar för en motionär. In game upplever man såna skidor helt lika. En mycket liten skillnad i utgångsfart på krönet utklassar den lilla skillnaden i glid.


Resultat


Kort och gott kan man konstatera att skidorna i praktiken gick helt lika. Men. Sen tog jonas fram sina blötföresskidor. Nyligen stålsicklade och rillade med gängstång så klart. Korta tryckzoner och hårt slutspann. Han flög ifrån mina testskidor och det som tidigare var en skillnad på nån skidlängd som mest, blev nu snarare 20 meter! Trots att jag la mig i rygg blev jag ifrånåkt.


Från detta tar jag återigen med mig att skidvalet är det viktigaste. Om du vill ha bra skidor måste du vara beredd på att rata dina favvisar även om de var dyra. Och inte sällan är det en god idé att äga två par skidor med olika karaktär. Ett par med lite längre tryckzoner och fin struktur och ett par med korta tryckzoner och grov struktur. Har du tur hittar du ett par som går bra i de flesta fören men ibland är skillnaden större än man vill tro eller erkänna för sig själv. 


Glid handlar om damage control på motionsnivå. Om jag hade ägt två par skidor inför testet vid Hestrastugan, så hade jag lätt kunnat jämföra dem och hittat de som går bäst. De kanske inte går bäst av allas skidor men jag hade med säkerhet kunnat undvika de sämsta skidorna. Det är bra och det räcker oftast.


Slitage


Inlägget skulle handla om slitage men det får jag ta ett nytt grepp om snart igen. Du som läser detta har troligen specialintresse av skidglid och då inser du också att väldigt många saker kan gå fel i ett sånt här test. 


Tankar inför nästa test: 

  1. Jämföra skidorna först.

  2. Valla det sämre paret. 

  3. Borsta och jämföra.

  4. Åka och jämföra var 20e minut.


Ett stort problem är att jag inte tror att vallan kommer göra mina skidor snabbare och då blir det svårt att mäta slitaget. Men om de blir märkbart snabbare med valla så borde det vara görbart. I värsta fall får jag försöka lösa en proffsvallning. 



söndag 13 februari 2022

Bitterheten i Västergötland (RR västgötaloppet 2022)

Jag har en sån där hjärna som triggas hårt av tävling. Allt ifrån sällskapsspel till skidlopp. Ett mål jag satt upp för mig själv är att någon gång i livet delta i ett lopp bara för att det är kul. Västgötaloppet 2022 var ett sådant försök. Tänk att få skida runt på en varvbana och samtidigt ropa glada tillrop till medtävlarna! 

Natten innan sov jag dåligt men godtagbart. Hjärnan trodde fortfarande att loppet var viktigt och det fick omedelbara konsekvenser för kroppen. Nerverna var påtagliga hela morgonen med flertalet besök på toa. Det är egentligen bara positivt försöker jag lura mig själv. Skönt att ha det gjort. 

Resan

Polaren plockar upp mig. Han hatar lopp. Tillsammans sitter vi nu i bilen och frågar oss varför vi gör det här. Samtalet gränsar till bitterhetshets. Knappast uppbyggligt och peppande men roande på sitt sätt. Polaren åker enbart denna typen av lopp för att komma upp ett led. 

Spåren

På plats känner jag på spåren. Jag gissade dagarna innan att det skulle bli löst efter att ha studerat SMHIs app. Men inte SÅ löst. Konstsnöbanor blir lätt lösa om man drar spåren i minusgrader med för lite tillgänglig fukt. Jag hoppar in på upploppet för att känna på spårkanterna med skon. Så som jag lärt mig att man kan göra. Skon går rakt igenom spåret. Luften går ur mig och jag överväger att avbryta projektet. Men efter att ha lockat och trugat fram lite av min inre Kay Pollak, uppbådar jag tillräckligt med glädje för att inte falla för frestelsen med DNS. 

Nej, jag är inte så här tjurigt lagd i normala fall men med en enormt stor portion nervositet ihop med mycket lite lust att åka skidor samt en bana som uppenbarligen kommer att bli ett haveri så är det lätt att ifrågasätta allt. ALLT.

Nu till det viktiga. 

Skidorna

Skidorna bör inte gå kanon i det mjuka föret pga för hårda, men där man kan jämföra mot andra åkare, utför i blanka, sladdriga spår, går de utmärkt. Alla åker uppgivet och många pallar inte bygga fart på krönen av rädsla för nästa sladdriga kurva. Eller är det bara uppgivenhet? Har livsgnistan slocknat även i dem? 

Jag åker så fort jag vågar och kan och skidorna hindrar mig aldrig. Det som hindrar mig är dåliga underkroppsgener och för lite träning. Jag är stum i fotleder och knän ungefär 50% av loppet. 

Men skidorna går bra och preppen tog ca 15 minuter. Jag var lite noggrannare denna gång (jmfr moraloppet) och unnade mig att handborsta med min fin stålborste några drag. Med den insatsen är jag alltid nöjd om jag har lika bra glid som de runt mig. Men det är denna dag svårt att glädjas åt bra glid när allt annat känns piss.

Klädvalet

Jag åkte återigen i bomullsskjorta och kortärmad underställströja och det fungerade fint trots att tempen låg lite på plussidan. Buff och keps blir dock för varmt så buffen kastas redan varv två och kepsen varvet efter. Skjorta är lite speciellt att åka i. Den är lite för varm uppför när tempen ligger på plussidan men blåser skönt igenom utför. På platten är den perfekt! 

Resultatet

Jag räknade med att eliten skulle komma i mål runt 1:50 och satte upp ett defensivt mål med tiden 2:30. Men jag klarade inte det. Kroppen var inte alls sugen och hjärnan krävde att få bryta efter 2 av 6 varv. Brytskammen var det enda som höll mig kvar och jag fullföljde efter en kort men intensiv mental brottningsmatch.

Västgötaloppet 

Det måste sägas - mitt i all bitterhet - att Västgötaloppet är ett utmärkt arrangemang och arrangörerna gör allt de kan för att deltagarna ska få en positiv upplevelse. Föret är svårt att göra något åt. Så ska du åka ett sydländskt seedningslopp är detta lopp ett utmärkt val. Det finns alltid anledning att hylla de som engagerar sig ideellt och som ser till att vi motionärer får uppleva såna här evenemang! Utan dem stannar skidsverige. Och även om prislapparna för denna typ av arrangemang ibland kan kännas svettiga så är min definitiva åsikt att hundralapparna gör större nytta här än på många andra ställen. 

Ett par förslag på förbättring kostar jag dock på mig. Det är rimligt att hålla ner deltagarantalet och deltagaravgiften. Med alltför hög prislapp blir det närmast parodiskt att skida runt under dessa förutsättningar. Jag tycker också att man bör separera åkare med såpass olika förmåga som vid detta arrangemang. De som åker snabbt åker lika bra utanför som i spåret men är samtidigt de som förstör spåren för dem som behöver dem som mest. Jag tror det finns mycket att vinna på en återgång till separat motions och tävlingsklass. Samtidigt... Vad vet jag om hur tävlingsledningen tänkt? Inget. Jag ville bara tycka något. Och det är inte sällan en god idé att låta bli. 

Polaren då? Jo han gjorde också ett ganska dåligt lopp med sina mått mätt, och när han kom hem visade det sig att han redan hade det ledet han försökte nå under loppet. Smset löd ”jag visste redan i morse att den här dagen var förstörd”. 

Ett av få glädjeämnen denna dag var polarens fällning


Efterlyses: två nya knän och en positiv grundsyn. 




tisdag 25 januari 2022

En led 3-åkares kamp (RR moraloppet 2022)

07:00 Orsa vandrarhem 

- Vad drömde du om inatt? 

Erik Wickström ställer frågan, för vår rutin när vi är ute och bor tillsammans är att bestämma på förhand innan vi släcker lampan vad vi ska drömma om. 

- Jag minns inte. Just nu är jag kissnödig, säger jag.

Ett gott tecken, tänker jag. Efter andra natten på vandrarhemmet i Orsa sov jag tydligen djupt större delen av natten. Jag sover alltid dåligt första natten när jag bor borta. Samtidigt hinner jag reflektera över att den ökande åldern, som tydligen är naturlag och ska drabba oss alla, har givit mig förmågan att inte störas nämnvärt av en natts dålig sömn. 


Tävlingsklädsel. Pannbandet röstades ner.

Med denna vetskap i bakhuvudet tänker jag möta Moraloppet på samma vis. En eller ett par extra timmars dåligt mående har man haft några gånger vid det här laget och det har blivit en mental bild jag tar med mig inför lopp nuförtiden. Som ett sätt att mildra nervositeten. 

Drygt två timmar med mer eller mindre smärta är heller ingenting jämfört med resan hem från Öppet spår för ett par år sen, som jag fick bryta innan startskottet gått då jag ätit granntantens hemgjorda dammsugare. Kakan, som sägs bestå av allt ifrån kökets olika vrår, hade också föräldlats med en bakterie som gjorde att toaletten på tåget som tog mig från Mora till Borås på ca 9h, aldrig mer blev sig lik. 

08:00

Vi hade bestämt att försöka komma iväg kl 08:00 och tio över åtta sitter vi i bilen. Godkänt! 

Väglaget är typiskt Mora. Knaggligt av is och fläckar med asfalt. Vi åker till en backe efter Hökberg som går nära vägen. Där står redan 3 bilar och åkare som identifieras som led-0-åkare är redan på plats i den barriga, grovkorniga backen. Backen åks 6 gånger. Båda spåren ska testas med båda skidparen på båda åkarna. Sen en sista test utanför spår.  Den värsta nervositeten lägger sig tack vare frisk luft. 

09:13

Vi parkerar bilen på anvisad plats och går mot nummerlappsutdelningen. Överallt träffar vi människor som kommer med glada tillrop och massvis med Wickström coachingadepter och instagramföljare. Jag håller nerverna i schack mycket tack vare detta. Solen kommer krypande bakom molnen och det ser ut att kunna bli en fantastisk skiddag. Men har jag druckit tillräckligt? Ett tydligt problem när man är nervöst lagd är att aptiten lägger av. Inget blir kul och man får inte lust till något alls. 

09:30

Fållorna öppnar och kön börjar röra på sig ganska snabbt. Inte stressigt heller och folk är lugna och trevliga. Jag går mot led 1 och fålla 3 där de, som anser att de hör hemma i led 3 på vasaloppet, ska ställa sig. Det visar sig senare att ALLA (iaf merparten) ställer sig i det led dit man hoppas seeda sig efter loppet. Tur, tänker jag. För det är exakt det som händer mig också. Jag går av misstag in i fel fålla och får något busigt i blicken när jag placerar skidorna långt fram i ledet som ska ta mig till led 2! Skamset betraktar jag min position ett par minuter. Var detta klokt? Är det som när jag råkade se studiekamratens provsvar på högskolan och lyckades knipa det poäng som krävdes för att klara kursen? Kommer detta på samma vis hemsöka mig och mitt samvete för resten av mitt liv? I samråd med hög och vänster axels djävul resp ängel landar jag i att det faktiskt är rätt gott om plats och jag har sällan problem att hålla hög fart i starten. Skidorna får ligga kvar. 

När jag fem minuter senare återvänder till bilen står det massa utrustning lutad mot bilen. Utrustning som inte tillhör oss. Två åkare, varav en är Samuel Hahnsson med överklass-h, har tagit plats i baksätet på vår bil. Det blir inte en lugn stund. Skratt och sarkasm haglar i bilen, trallpunk blandas med avslappningsmusik och mitt och Erik Wickströms behov har aldrig varit längre ifrån varandra. Jag hinner tänka ”vem i helvete vill lyssna på trallpunk just nu????”. Jag byter till vågskvalp och valsång. 

Övriga i bilen får då ett plötsligt sug efter att värma upp. 

Själv sitter jag kvar, sluter ögonen, tänker på vad Marcus Laggar måste ha för sig just nu, knycklar omsorgsfullt nummerlappen och skänker en tacksamhetens tanke till vår skapare över att få vara med om detta spektakel. Jag hamnar i ett bra lugn. Lugnet ska snart gå över och bara 10 min senare installerar jag Coxabältet i bomullsskortan med flanellutseende. Skjorta bjuder stor flexibilitet när det kommer till vätskebälte med slang och njuter av valet av tävlingsdräkt. 

Den stora fördelen med den moderna tävlingsdräkten är dess förmåga att transportera bort fukt och att den inte tar någon vind. Det ska erkännas. Samtidigt är det stilmässigt - om du frågar mig - ett enda stort haveri. Det spelar ingen roll vilken färg skiten har. Å andra sidan är ett korvaskinn väldigt bekvämt och funktionellt med undantag för att man kan bli lite kall om utsatta fläskpartier. 

Skjortans fördelar är fler än man kan tro. Dels är den förvånandsvärt lagom varm och tack vare att det blåser rakt igenom den så kyler det bra i fartvinden samtidigt som den värmer. En annan superfördel är att nästan alla människor äger många skjortor som bara hänger i garderoben. Tillsammans med den avslappnande känslan skjortan ger är hållbarhetsaspekten mitt huvudskäl till att jag åker i skjorta detta lopp. Skjortan skänker mig ett lugn. Nackdelen är ju att den absorberar fukt och att när det bär uppför blir den på gränsen till för varm. Men vem blir inte för varm uppför? 

Under skjortan har jag en vanlig, tunn underställströja och på huvudet blir det en keps i jinnstyg med halsbuffen uppdragen över. Kepsen förresten, är också ett plagg som på något vis glömts bort i sammanhanget. Kepsen skyddar ögonen från både vind och snö samtidigt som den - lite beroende på hur den är beskaffad - både värmer och kyler. För dagen valde jag en onödigt varm keps. Kamrat Magnus valde en klassisk truckervariant med nät baktill och dom ventilerar bättre. Jag fick faktiskt en inte helt obetydlig isbildning på min skärm efter 3 mil bestående av svett och kondens. Jag smakade inte på istappen. Men det lockade.


Underskattad tävlingsdräkt. Ska definitivt börja tävla i
varmare byxor generellt. Skönt för knäna. 

10:20

Jag går mot start. Det känns tidigt men promenad och frisk luft gör gott. Och innan jag vet ordet av står jag utan jacka och viftar trendkänsligt på armarna som ett vindkraftverk. Så gjorde Jon Kristian Dahl redan vid start av VL 2014 och då är det så man gör. GÖR DET BARA!

10:45

Folk knäpper på sig skidorna. En kvart innan start! Varför? Som om de är rädda för att de ska ha glömt hur man gör. 

10:50

Jag viftar fortfarande på armarna.

10:55

Niclas Ward kommer springandes. Han har tappat bort skidorna. Jag tar på mig mina och söker med blicken efter hans. En annan åkare hittar dem och Niklas kan pusta ut. Nu längtar jag lite. Börjar tänka tankar som ”undrar hur det ska bli?”. Det väcker en liten nyfikenhet inom mig och nu går skottet. 

11:00 Starten 

Startskottet går och fältet sätter av. Folk trillar och det är nervöst som vanligt. Jag fokuserar enbart på att hålla stavarna hela. Föret är varierande. Spår med knivskarpa kanter blandas med nyutlagd snö som är minst sagt mjuk. Jag slutar aldrig fascineras av snö och hur olika den kan bete sig. 

Vi åker på ett fält med kärv snö och över vägar med smutsig snö. Spåret går också på smalare, spårlösa remsor med snö jämte vägpartier där det blir trångt. Oj akta! aaaap! oj ojoj ojojoj! 

Skidorna verkar gå skapligt. Men det är svårbedömt eftersom föret varierar från spår till spår och jag har ingen aning om vad folk runt mig har kapacitet till. Jag åker på så hårt jag vågar. 

11:15 Första vurpan

Jag kommer in i en bra rytm och jag börjar bli sugen på att avancera och byter spår med jämna mellanrum för att söka bättre glid. Plötsligt ligger jag ner. Jag har vurpat.  Genant så klart, men jag kommer upp fort och tappar max 10 sekunder. 

Banan böljar fram och slakmotor med lite branta knixar blandas med utförslöpor som ibland går jättefort. Så fort att folk även där jag befinner mig åker defensivt och plogar lite. Mest för att undvika olyckor. 

Jag spanar i princip konstant efter Karin Sjödin. Under vårt uppsnack kändes det som att vi sannolikt skulle komma samman ganska tidigt och plötsligt ser jag en stark, ursinnigt stakande Karin som drar ett pärlband av mellanchefer bakom sig. Jag tar meter för meter och hejar glatt. - Det går ju fint detta Karin! Karin är pigg och svarar något trivsamt i samtalston. Hon är bra på det Karin. Att luras. Vi vet båda att hon går hårt men jag svarar ännu mer avslappnat. - Bra skidor eller? 

Vid Craft ski marathon några år tidigare åkte jag ifrån Karin utför på mina stålsicklade spjut. Det är naturligtvis omöjligt för två tävlingsjunkies som vi att inte tänka på just det loppet just nu. 

Jag åker alltid av ren pricnip utan vare sig glid- eller fästvalla under skidorna. Inför detta lopp preparerade jag skidorna i max åtta minuter. Vore det inte en intressant tanke att väga in tiden för preparering i själva åktiden? Ni får göra som ni vill. Framöver är det något jag kommer att tillämpa. 

11:30 Andra vurpan

Vi håller samma fart ett tag med mig först och jag kunde inte hitta en bättre person att åka ihop med så jag tänker att vi kan växeldra. För att initiera detta tar jag ett skär åt sidan för att försöka skaka liv i mitt semifrysta vätskebälte. Jag vet fortfarande inte hur men plötsligt ligger jag ner igen. Röv… Jag ropar: “IGEN!”. Ingen runt mig förstår varför och de ser frågande ut. Jag antar att jag ville markera för mig själv att det har hänt minst en gång för mycket nu. 

Det tar gissningsvis 10 minuter innan jag jagat ikapp de förlorade tio sekunderna och det blir tydligt för mig hur små marginaler man jobbar med på långlopp. En liten skillnad i fart kan göra många minuter på slutresultatet. 

11:45 Lundbäcksbackarna

Den nyuppsatta skylten som vasaloppsorganisationen placerat i botten av Lundbäcksbackarna gör att det blir än mer definitivt. Minnen från tidigare Vasalopp är att dessa backar aldrig tar slut men nu är känslan fundamentalt annorlunda. Har man som jag inlett säsongen på Idre fjälls konstsnöbana och sedan spenderat ett antal pass på Borås skidstadion så är Lundbäcksbackarna faktiskt lite av en baggis. Men… jag är inte snabb nog. 

Jag åker defensivt för jag vet att jag inte har råd att bränna mig. I mitt träningsbagage saknas långpass och jag har inte åkt över två timmar sen gissningsvis 2019. När folk åker om låter jag det ske. Jag maler på i mitt tempo med bibehållen god vilsam teknik. 

Efter Lundbäcksbackarna är det mer utför än jag minns det och jag överrumplas av vänstersvängen som leder åkarna in till det mytomspunna U-et man åker i Oxbergskontrollen. Här är tredje vurpan extremt nära. Jag kväver impulsen att stanna ute bland åskådarna där jag plötsligt hamnat, och ta en pilsner likt Håkan Carlkvist under motorcross-vm 1988. Här tar jag något som känns - men knappast utifrån upplevs - som ett par stabila skejtskär runt något som eventuellt är ett barn som jag helt uppenbart utsatt för livsfara. Jag rätar upp slagsidan och lyckas ta mig in i banan igen. Karin Sjödins fniss går inte att ta miste på. 

Alla dricker på kontrollen och jag tar chansen att åka förbi. Jag dricker utför, tänker jag och börjar förbereda mig. 

Beslutet att dricka utför innebär att jag blir defensiv på krönet. Konsekvensen blir att man tappar topphastighet och blir ett lättfångat byte. Om jag ska dricka utför måste jag lära mig att först piska allt jag har på krönet och sen dricka i fartställning. Alternativt lära mig dricka samtidigt som jag stakar. Hur gör folk?! Detta får bli en helkväll framöver.

12:00

Skapligt mör kastar jag mig ut på den delen av banan jag känner som Kortvasan. Blanka spår blandas med pulvriga spår där mina skidor går riktigt dåligt. Smutsfaktorn är hög längst till vänster och nu börjar klungkörning bli en allt viktigare faktor. Här gäller det att våga gå med om någon höjer farten lagom. Det kommer två herrar som gör detta och jag klossar deras rygg. Karin Sjödin är borta vilket blir en plötslig sorgestund men jag gaskar upp mig fort. Här finns ingen tid att lipa. 

Gruppen jag nu befinner mig i, ansluter till en stimmig stackare som har tokfeeling. Jag kallar honom Fredrik. Han letar bra glid och i ett spårbyte hörs det omisskännliga ljudet av kolfiber som ryker rätt av. Fredrik har trampat av sin egen stav. 

Besvikelsen Fredrik känner går inte att ta miste på liksom den inre resa han nu måste genomgå. Han åkte nyss mot sitt livs resultat och nu har han är en stav som är 20 cm för kort. Jag ser att gråten är nära när han svär ljudligt och drämmer staven i en av morahedarnas tallar. Stackars jävel… jag tipsar honom att det kan ha funnits någon med stav ca 100 m tidigare. Fredrik svarar med en blick som i bästa fall kan tolkas som att jag borde hålla käften riktigt jävla mycket.

Sagt och gjort. Vi håller käften och åker vidare mot Eldris. Ärligt talat känner jag mig färdigpratad. Något som inträffar en gång i kvartalet så jag passar på att mikronjuta lite av det. 

Nu händer något som inte hänt tidigare under loppet. Alldeles strax ska jag hitta min fysiska gräns. Två åkare kommer bakifrån med något högre fart än jag. Jag kliver in i rygg på dem och lyckas följa med ett tag. Ett slarvigt krön fipplandes med dricka senare, har jag plötsligt ca 3 meter fram till duon, som jag hoppades skulle vara mitt tåg till Mora och målet. Men jag kan inte ta ikapp! Min gräns går precis, just, här. 

12:15

Det är i stunder som dessa man letar i sitt inre bibliotek av visdomar. Den visdom som ploppar upp och som legat latent med mig under hela loppet, men som först nu blir högaktuell, är: 

- Om du tappar klungan Erik så slå av och vänta in nästa. Försök ALDRIG rycka ikapp halvdant. Antingen så går du ikapp distinkt och lägger dig i rygg eller så passar du på att slå av och vila. 

Orden uttalades av Erik Wickström under ett intervallpass någon gång 2015 och det är en av mina viktigaste långloppsprinciper. 

Jag slår av markant och låter kroppen komma i balans under ett par kilometers åkning. 

12:30

Två åkare som jag sett flera gånger under loppet kommer ångandes. En av dem heter Hanna Johansson. Den andra åkaren kallar jag Kristin. Jag stönar nåt i stil med “starka ni är!”. Dom svarar artigt “du också”. Kan man ta det som något annat än ett hån när de precis åkt ikapp mig asfort? De håller mycket högre fart och jag har inga större förhoppningar om att kunna gå med, men föret blir annorlunda precis när de kommer ikapp mig, och jag lyckas bita i. Det går såpass lätt att jag får vila ut. Bättre kunde det inte bli! 

Hanna och Kristin beter sig lite märkligt i spåret. Hanna lägger sig i spåret och Kristin mellan spåren i skejtbädden. Hennes skidor går nog bättre där, tänker jag. Skillnaden i glid är dock så pass liten för mig att det inte är värt instabiliteten det innebär att åka där, så jag lägger mig i rygg på Hanna. Jag förstår fortfarande inte hur de kunde välja att åka parallellt när det gick så lätt att ligga i rygg. 

12:45 

Vi passerar Eldris.  Här känner jag mig skapligt återhämtad och går upp och drar lite grann. Tydligen trampar jag på en öm tå för den hjälpen mottas inte med varm hand. Jag hinner inte ligga där mer än kanske 100 meter innan både Krstin och Hanna väljer att köra om mig igen. Inte mig emot. Jag kan vila i rygg.

Så åker vi hela vägen in mot Hemus. 

13:10

Nu möts vi av det som Jakob Hård på 90-talet kallade för “pucklarna”. De är brantare än man tror i verkligheten och här tar det helt stopp för de andra två i klungan. Jag har betydligt mer krut kvar i pistolerna och viker ut och stakar om. Mina lår, som inte är inkluderade i tidigare nämnda pistoler, blir plötsligt fulla av mjölksyra men nu ser jag målet! 

Jag hade länge tänkt att inte spurta mot dom. Det vore direkt oklädsamt när jag har legat i rygg så pass länge men jag är väl inte sämre än att jag kan ändra mig?! 

Så jag kör det jag har. Men det gör också Hanna som efter den dåliga backen accelererat som om det inte finns någon morgondag. Hon förnedrar mig fullständigt när jag stapplande med tokstumma lår precis överlever upploppet utan en fjärde vurpa. Kristin kommer i mål strax efter.

13:15

Jag kollar på klockan och förhör mig om vinnartiden. Ingen vet men snart klarnar bilden. Jag har inte klarat av att hålla mitt uppsatta mål om att hålla mig 30 min bakom segraren. Mitt enda hopp till led 3 är nu att Wickström hamnar i elitledet. Det brukar förvisso alltid ske, men det tycks som att elitledet är så fullt av duktiga åkare att även riktiga stakfantomer får nöja sig med led ett emellanåt. I skrivande stund vet jag fortfarande inte vad prestationen gav för belöning i form av seedning men jag är helt säker på att jag inte kunde åkt nämnvärt fortare. Då får man vara nöjd. 


Erik Wickströms bål är stabil att vila sig mot efter målgång

Strax efteråt kommer också Karin Sjödin i mål. Hon ler och säger “Erik jag har spenderat sista halvtimman med att komma på smeknamn åt dig, det lutar åt något i stil med Rammeldratt och så det får det bli!”. Hon fortsätter le och jag besvarar leendet. För visst kan jag ta ett skämt. Det kan jag. 

13:30 Efterbörden

En fantastisk grej med att få vara en del av Wickström Coaching är hänget efter målgång. Jag träffar folk i målfållan, vid saften, vid väskorna och vi står länge och bara mysutvärderar så som man ska göra efter lopp. Vilken ynnest att få vara del av ett sånt härligt gäng!!! Alla är positva, tröstar och berömmer. 

15:45 Pizzeria Torino 

Nu är det nog med ord. Bilden får avsluta.


Tid: 2:15:34,9




torsdag 4 november 2021

Strukturtest Skidome

Då har jag äntligen gjort testpremiär i Skidome. Något jag tänkt göra länge men pga pandemi tyvärr inte lyckats genomföra. Skidome är en hall dit väldigt många sydvästerlänningar förlägger sin träning inför och under vintern och att ha tester därifrån känns därför relevant. 



Att konstruera ett test.


För att kunna dra säkra slutsatser är en tydlig avgränsning och testets konstruktion viktigt och jag känner att jag börjar landa i en modell som är bra. En modell där jag kan dra slutsatser med relativt stor säkerhet även om slutsatsernas omfattning blir något begränsade. Om man slarvar med testets konstruktion kan man få resultat som man inte kan dra några slutsatser ifrån alls. 


Förhoppningen innan testets genomförande var att få ett tydligt besked om hur bruten m3 och rak m8 påverkar glidet på en stålsicklad skida i Skidome. 



Genomförande


Först ut var en jämförande runda för att reda ut hur mina bägge skidpar (nedan kallade sp 1 och sp 2) går i förhållande till varandra. 


Andra rundan applicerades en bruten m3 bakom häl på sp2. 


Tredje rundan applicerades en rak m8 bakom häl på sp2. 


Avslutningsvis preparerade jag sp 2 med både bruten m3 bakom häl och rak m8 bakom häl för att se om paren återigen gled mot varandra så som de gjorde vid det första testet. 


Jag börjar varje runda med sp1. Sen två glid med sp2, två glid på sp 1, två glid på sp 2 och till sist ett glid med sp 1. Anledningen att rundorna börjar och slutar med sp1 är för att i så stor grad som möjligt justera för den potentiella nackdel eller fördel det innebär att vara först resp sist på respektive runda. 


Denna gång använde jag fotocellstidtagning. Det är första gången och metoden lämpar sig särskilt väl för skidome då vind inte är en faktor inomhus. Utomhus kan resultaten bli kraftigt påverkade om det blåser. Sträckan som klockades var tämligen kort (ca 2,5 s) och därför blir tidsskillnaderna mycket små. Det jag letar efter är därför tydliga trender som ger ett konkret resultat. Alternativt bristen på trender som i sådana fall skulle innebära att testet inte visar någonting alls. 




Resultat

I tabellen nedan kan du läsa vilken tid jag fick förbi fotocellen på respektive glid. Du kan också läsa vilket skidpar jag gled med samt en summering och differensen mellan snittiderna. Differensen är den tiden som vid en snabb läsning är mest intressant. Därför har jag fetstilat den. För dig som är intresserad av statistik så kan det också vara intressant att studera skillnaden mellan långsammaste och snabbaste tid på respektive skidpar och struktur. 

Exempelvis är snittdiffen efter runda 2, där jag rillat sp 2 med m3 bakom häl, ca 0,076 s och tittar man på skillnaden mellan snabbaste och långsammaste glidet på sp 2 så är den 0,014 s och på sp 1 är den 0,059s. Båda är mindre än totaldiffen och det talar för att totaldiffen i den rundan är signifikant.

Jag drar därför slutsatsen att bruten m3 bakom häl påverkar glidet positivt i skidome. 

Studerar man runda 3 så kan man välvilligt tolka resultatet som att skidan blivit ytterligare något snabbare. Särskilt om man bara tittar på diffen på snitttiderna. Men eftersom diffarna inom respektive skidpar är större här så är jag osäker på om man kan dra en tvärsäker slutsats. 

Jag drar emellertid ändå slutsatsen att risken för förämrat glid är liten med rak m8 bakom häl i skidome. Chansen för bättre glid finns.

I sista rundan satte jag samma struktur i båda skidparen och ett perfekt resultat hade varit exakt samma snittdiff som efter runda 1. Framförallt tre saker kan ha påverkat att det inte blev så. 1. Den mänskliga faktorn dvs hur jag stod på skidorna, 2. metodens repeterbarhet, 3. en skidskola åkte i "mitt" spår och det låg snö i spåret vid något tillfälle. Jag anser dock att den tydligt minskade diffen talar för att skidorna är närmat sig varandra glidmässigt och sp1 blivit snabbare av bruten m3 och rak m8. 

Slutsats: Mycket talar för att bruten m3 bakom häl och rak m8 bakom häl ger ett förbättrat glid i Skidome. Störst skillnad gör bruten m3. 


(som vanligt kan texten komma att uppdateras om felaktigheter eller meningsskiljaktigheter har upptäckts/uppstått)


Glid nrSkidaTidSnitt SP 1Snitt SP 2Diff
Runda 1: Jämförande test
1SP12,419
2SP22,418
3SP22,381
4SP12,388
5SP12,386
6SP22,415
7SP22,393
8SP12,452,410752,401750,0090
Runda 2: Sp2 bruten m3 bakom häl
9SP12,535
10SP22,408
11SP22,416
12SP12,476
13SP12,477
14SP22,415
15SP22,422
16SP12,4782,49152,415250,07625
Runda 3: Sp2 rak m8 bakom häl
17SP12,573
18SP22,442
19SP22,489
20SP12,621
21SP12,549
22SP22,501
23SP22,48
24SP12,5262,567252,4780,08925
Runda 4: Preppade sp 1 som sp2
25SP12,537
26SP22,506
27SP22,548
28SP12,524
29sp12,553
30Sp22,515
31Sp22,481
32Sp12,5542,5422,51250,02950


torsdag 18 februari 2021

Strukturtest Fjätervålen

Fjätervålen 2021 02 18


Förutsättningar


När vi anlände till Fjätervålen i söndags hade jag -18 och stjärnklart på premiärpasset. Snön var som sandpapper. Jag såg då fram emot att få testa mitt nya verktyg ”blankstaven” i ordentligt kärva förhållanden. Nu blev det inte riktigt så ”bra”. Idag var det -9 och mulet. Då vädret bara ska bli mildare kommande dagar fick jag helt enkelt köra idag. Fördelen med lite mildare temperaturer är att de flesta av oss sällan tävlar i kallare temp än -9. Å andra sidan vill jag gärna utmana skidförenas extremer. 

Jag använde mig av mina två par madshus nanosonic 195 cm. De är väldigt lika. Jag preparerade mitt ena par (SP 1) med stålsicklad struktur och polerade framför tå med en mässingstav. Detta kallas ibland för att blanka belaget. Att pressa en blank stav eller motsvarande i belaget gör att man pressar ner topparna på den stålsicklade strukturen och blankstavens yta speglas i belaget. Det blir jätteblankt och fint. Det andra paret (SP 2) stålsicklades enbart förutom inför ett sista referenstest. Mer om det senare. Efter stålsickling (och blankning) borstade jag båda skidorna med nylonborste. 

Vid bron på Fjätervålens elljusspår




Genomförande


Min kompis Johan var med på telefon under hela testet och tog anteckningar. Johan gillar excel (vem gör inte det?) och hans tabell kan du se nedan. 


Principen var att åka först på SP1 och sen två gånger på SP 2 för att sen avsluta med SP 1. Detta upprepade vi sedan två gånger för att spårets nya egenskaper, som ändras till följd av att det blir mer inåkt, inte skulle påverka resultatet. 


Efter åtta åk rillade jag SP 1 med rak M3 bakom häl. 


Efter ytterligare åtta åk rillade jag SP1 med bruten M3 bakom häl och högre tryck för att se om jag det gick att få signifikant skillnad med högre tryck och bruten istället för rak till. 


Efter fyra åk med bruten rillning rillade jag istället SP2 med rak m8 bakom häl. 


Anledningen att jag plötsligt valde att bearbeta SP2 istället för SP 1 var för att jag inte lyckats få SP1 att gå signifikant fortare än SP2. Mina tidigare erfarenheter och kunskap talar för att en rak m8 sällan är fel bakom häl och jag ville egentligen bara bevisa att så var fallet även i detta före. 


Jag gled från stillastående till stillastående varje gång och satte första åket till värde 0. Sen estimerade jag differensen mellan första åket och samtliga kommande åk. 


Man kan diskutera om det är rätt att glida till stillastående. Det beror lite på vad som är lämpligt. Optimalt är självfallet att vara två och hålla handen och sen jämföra hur skidorna beter sig i olika fart. Men genomsnittet tycker jag oavsett borde komma fram genom ett glidtest till stillastående. Det är heller inte irrelevant att genomföra glidtest i långsamma hastigheter. Ofta är det när det går som långsammast på ett lopp man känner sig som tröttast. 




Glidtest nrSkidaLängddiffarDifferens summor
1SP10
2SP280
3SP2120
4SP1150
5SP1100SP1
6SP2200550
7SP2200SP2
8SP1300600
Rillade SP1 med m3 så hårt det gick utan mothåll
9SP1280
10SP1330
11SP2280
12SP2200
13SP1280SP1
14SP24501180
15SP2350SP2
16SP12901280
Rillade SP1 med bruten m3 bakom häl
17SP1250SP1
18SP2350500
19SP2250SP2
20SP1250600
Rillade SP2 med rak m8 bakom häl
21SP2220SP1
22SP2100400
23SP1150SP2
24SP1250320



Resultat

Genom att studera den högra kolumnen kan man se hur mycket efter eller före SP1 blev mot SP2. Exempelvis kan du se att SP1 (summa 550) gick totalt ca 50 cm kortare än SP2 (summa 600) vid första jämförelsen innan vi rillade med rak m3 bakom häl. Det är en så liten skillnad i det här sammanhanget att resultatet är försumbart. Blankad topp gav INTE en signifikant förbättring av glidet i torr fjällsnö och det var framförallt det jag vill undersöka idag. 


Faktum är att den slutsatsen gällde alla testerna. Samtliga förändringar vi gjorde i SP1 eller SP2 gjorde försumbar skillnad. 
Ska vi dra någon slutsats alls så kan vi titta på glid nr 14. Då gick plötsligt SP2 mycket bättre. Jag kände det redan innan backen planade ut att den accelerarade lite bättre men varför har jag ingen aning om. 


Slutsatsen Johan och jag drog var att det sannolikt är en mycket god idé att inte ligga lång fram i en klunga om man ligger topp 20 i vasaloppet. Att låta snön bli inåkt av ett antal åkare innan man själv åker på den är en god idé. Notera också att första gången vi gled i spåret var det glid som var ohotat sämst. 


Som avslutning rillade jag som sagt SP2 med en rak m8 bakom häl. Det finns goda skäl att tro att detta sällan försämrar glidet samt att det i många fören förbättrar glidet. I detta fall blev det förvisso en viss försämring men eftersom försämringen även gällde SP1 så drar jag även i fortsättningen slutsatsen att en rak m8 bakom häl är en god idé i alla fören.


Tack för denna gång. Texten kan komma att uppdateras om något är otydligt. 


(senast uppdatering 21 02 18)