Butiken är öppen för säsongen

 Nu har jag öppnat butiken för säsongen. Välkomna. 

Skidtest, rilltest och post vasaloppsfunderingar

I kölvattnet av årets vasalopp har jag funderat massor på hur jag skulle ha gjort om jag hade åkt Vasaloppet 2024. 

Jag presenterar härmed ett förslag på arbetsordning som jag tror är nyckeln till framgång för ambitiösa, stålsicklade motionärer.

Upplägget bygger på att man har två par stålsicklade skidor att välja på inför loppet. Paren kan väljas ut baserat på tidigare erfarenheter eller testas fram på plats. 

Efter att ha bringat klarhet i vilket par som går sämst (paret kallas nedan S), så börjar successivt proceduren att försöka rilla de långsammaste skidorna med målet att de ska bli mycket snabbare än det orillade paret (nedan kallat W) som förblir orillat genom hela testet. 

Målet är att hitta en optimal rillning som man sen kan lägga på par W.

Procedur 

Varje glid nedan genomförs tillsammans med en kamrat i två parallella spår A och B. Först åker du i spår A och kompisen i B. Sen byter ni spår. Sen upprepar ni samma sak fast ni byter skidor. 

(observera att om skidan mot förmodan blir nämnvärt sämre av någon rillning så får man försöka dra någon rimlig slutsats på plats eller helt enkelt börja om testet)

Glid 1

Rilla S med bruten m3 bakom häl

Glid 2.  (om blött)

Rilla S med bruten m5 bakom häl

Glid 3. 

Rak m8 bakom häl

Glid 4 

Rak m8 fram

Glid 5

Bruten m3 fram med löst tryck

Glid 6 

Bruten m5 fram med löst tryck

Avslutning: Lägg den vinnande rillen på skidpar W och bekräfta med ett glid att skidorna fick ett tydligt lyft.

Behov

För att genomföra detta test behöver du ha en stabil vallaprofil med dig ut i spåret samt stålsickel och riller. Se till att samla ihop ev plast om du tvingas stålsickla i naturen! 

Glidvalla. Blir det bättre?

Hestrastugan, 19 jan 2024

Avsikten var att försöka besvara och kasta ljus över frågan: Hur mycket bättre glid tillför hård (grön) glidvalla till en stålsicklad och rillad skida?

Design

I 6 st, varav 4 parallella glid, och två stillastående till stillastående glid, jämfördes skidpar nr 83 och 84 med varandra. 

Backen var brantare i början och slutade på en platt raksträcka. Vi stakade igång fart, höll hand och släppte på samma ställe och bedömde resultatet vid samma punkt, längre ner på platten, varje gång. 

Skidorna var båda preparerade med skidpropagandas sickel, bruten m3 och rak m8 bakom häl.

Efter jämförandet vallades skidpar 84 med grön swix ch4 för att på så vis simulera en rimlig långloppsvallning. Man kan ifrågasätta valet av valla eftersom ett mjukare alternativ borde ha gett en bättre omedelbar höjning. Ch4 har dock samma smältpunkt som swix marathon och vi ville använda den på grund utav dess hårdhet och potentiellt högre slitstyrka än andra mjukare alternativ. 

Temperaturen var ett par minusgrader med finkornig natursnö ovanpå konstsnöbädd.

Stålsicklad skida med bruten m3 och rak m8

Resultat

Bedömningen var att paren gick helt lika innan vallning. Det innebär att skidpar 84  var något snabbare eftersom Johan som åkte på dem är lättare än jag (Erik). 

Eftersom vi undersökte den relativa skillnaden mellan enbart stålsickling och stålsickling + valla, så var det inte viktigt vilket skidpar vi vallade. Hypotesen var att oavsett vilket skidpar som blev vallat, så borde det glida ifrån det andra paret. 

Efter ytterligare 4 glid var vi helt eniga om att skillnaden efter vallning knappt var mätbar och om vi skulle vara extremt välvilliga så blev resultatet 1 pjäxlängd till 84ornas fördel efter vallning. 

Meningen var att vi också skulle försöka mäta slitage efterkommande timme men eftersom skillnaden mellan skidorna var så liten och yttre faktorer spelade så stor roll för resultatet blev det inte meningsfullt att undersöka slitage.

Kort och gott: vid givna förutsättningar hade vallning med grönt paraffin försumbar betydelse för glidet. 

Lärdom

Fråga aldrig en kompis vad hen har vallat med om personen har bra skidor. Fundera istället på vilka egenskaper skidorna har. 

Det finns säkert situationer där rätt glidvalla kan påverka glidet i rätt riktning. 

(texten kan komma att uppdateras. Senaste uppdatering 240220)

Att testa skidor och att veta något om resultatet

Många testar sina skidor allt för sällan. Ta för vana att göra detta på alla träningspass där det är möjligt. 

1. Jämför dina skidor mot en kompis, genom att använda någon av följande metoder:

    a. Parallellglid i var sitt spår. Starta alltid på samma ställe, håll varandra i handen och släpp vid given punkt. Bestäm också en markering där ni avser läsa av resultatet längre fram i spåret. Glid en gång var i varje spår. Sen byter ni skidor och upprepar. Totalt 4 glid.

    b. Gör samma sak som i "a" fast utanför spår. Detta kan vara lämpligt om spåren går mycket olika.

    c. Åk bakom varandra och bedöm glidet så gott det går. Om du åker ikapp framförvarande åkare har du minst lika bra glid. Om du inte åker på framförvarande har du lite sämre glid. Om du som står bakom, blir frånåkt så har du klart sämre glid. Svårigheten är att ha samma utgångsfart eftersom man inte kan hålla hand. 

2. Nu när ni jämfört två par skidor förändrar du nu det sämre paret på något vis. Det kan vara med en riller, en stålsickel eller en valla. 

Skida preparerad med stålsickel, bruten m3
och rak m8. Markant förbättring mot enbart fabriksslip. 

3. Upprepa nu testet från punkt 1. Om din preparering har gett ett signifikativt resultat borde ni nu märka skillnad. Förhoppningsvis tänkte du rätt och det sämre paret glider nu bättre än det paret som tidigare var bäst. 

Med denna metodik får du ett bra svar på om ditt val av preparering fungerat för det aktuella skidparet. Med stor sannolikhet kommer du att få samma höjning eller sänkning om du preparerar det andra paret likadant. 

Lycka till!

Slitage del 1 (vikten av rätt skida återigen)

Detta är det första i en serie som ska handla om slitage av glidvalla. Efter att träskidor som behandlade med paraffin istället för tjära tappat glid och blivit synbart slitna på mycket kort tid, har jag - som vanligt - blivit närmast besatt av tanken på att undersöka slitage på plastskidor. 

Första försöket skedde en mycket blöt afton vid Hestrastugan i Borås. Tanken var att handgripligen försöka utforma ett test som jag gått och lurat på. 

Egentligen är inte skidtest särskilt komplicerade men om man ska lyckas mäta precis en avgränsad sak och vara säker på vad man har fått för resultat, så gäller det att vara noga med detaljer såsom väderskillnader, spårkvalitet, hur man står på skidorna etc. Därför kan det vara gött att testa testets konstruktion innan man genomför det i skarpt läge. 

Misslyckat test

Testet blev misslyckat. Meningen var att Jonas och jag skulle se om vi kunde få någon skillnad på ett par vallade skidor och ett par ovallade skidor över tid. Men troligtvis fel valla, lite för slarvig vallning och några parametrar till gjorde att just denna del av testet blev nära nog värdelöst. Men avslutningen blev rafflande och alltid lika intressant!

Vi jämförde nyvallade mot ovallade, åkte 20 min, gjorde samma jämförelse, åkte 20 min osv. Totalt tre jämförelser på en timme med några smygjämförelser längs vägen. Skillnaden vi lyckades uppmäta var nära nog noll. Både före, under och efter. Skidorna gick förvisso lite olika, men när vi pratar 0,5 till 1 skidlängder på 200 meters åkning, så är skillnaden för liten för att ge ett signifikant resultat. Yttre faktorer - som tex att ett gäng skidungdomar plötsligt valde att korsa spåret - blir för stora. Dessutom är en så liten skillnad försumbar för en motionär. In game upplever man såna skidor helt lika. En mycket liten skillnad i utgångsfart på krönet utklassar den lilla skillnaden i glid.

Resultat

Kort och gott kan man konstatera att skidorna i praktiken gick helt lika. Men. Sen tog jonas fram sina blötföresskidor. Nyligen stålsicklade och rillade med gängstång så klart. Korta tryckzoner och hårt slutspann. Han flög ifrån mina testskidor och det som tidigare var en skillnad på nån skidlängd som mest, blev nu snarare 20 meter! Trots att jag la mig i rygg blev jag ifrånåkt.

Från detta tar jag återigen med mig att skidvalet är det viktigaste. Om du vill ha bra skidor måste du vara beredd på att rata dina favvisar även om de var dyra. Och inte sällan är det en god idé att äga två par skidor med olika karaktär. Ett par med lite längre tryckzoner och fin struktur och ett par med korta tryckzoner och grov struktur. Har du tur hittar du ett par som går bra i de flesta fören men ibland är skillnaden större än man vill tro eller erkänna för sig själv. 

Glid handlar om damage control på motionsnivå. Om jag hade ägt två par skidor inför testet vid Hestrastugan, så hade jag lätt kunnat jämföra dem och hittat de som går bäst. De kanske inte går bäst av allas skidor men jag hade med säkerhet kunnat undvika de sämsta skidorna. Det är bra och det räcker oftast.

Slitage

Inlägget skulle handla om slitage men det får jag ta ett nytt grepp om snart igen. Du som läser detta har troligen specialintresse av skidglid och då inser du också att väldigt många saker kan gå fel i ett sånt här test. 

Tankar inför nästa test: 

1. Jämföra skidorna först.

2. Valla det sämre paret. 

3. Borsta och jämföra.

4. Åka och jämföra var 20e minut.

Ett stort problem är att jag inte tror att vallan kommer göra mina skidor snabbare och då blir det svårt att mäta slitaget. Men om de blir märkbart snabbare med valla så borde det vara görbart. I värsta fall får jag försöka lösa en proffsvallning. 

Bitterheten i Västergötland (RR västgötaloppet 2022)

Jag har en sån där hjärna som triggas hårt av tävling. Allt ifrån sällskapsspel till skidlopp. Ett mål jag satt upp för mig själv är att någon gång i livet delta i ett lopp bara för att det är kul. Västgötaloppet 2022 var ett sådant försök. Tänk att få skida runt på en varvbana och samtidigt ropa glada tillrop till medtävlarna! 

Natten innan sov jag dåligt men godtagbart. Hjärnan trodde fortfarande att loppet var viktigt och det fick omedelbara konsekvenser för kroppen. Nerverna var påtagliga hela morgonen med flertalet besök på toa. Det är egentligen bara positivt försöker jag lura mig själv. Skönt att ha det gjort. 

Resan

Polaren plockar upp mig. Han hatar lopp. Tillsammans sitter vi nu i bilen och frågar oss varför vi gör det här. Samtalet gränsar till bitterhetshets. Knappast uppbyggligt och peppande men roande på sitt sätt. Polaren åker enbart denna typen av lopp för att komma upp ett led. 

Spåren

På plats känner jag på spåren. Jag gissade dagarna innan att det skulle bli löst efter att ha studerat SMHIs app. Men inte SÅ löst. Konstsnöbanor blir lätt lösa om man drar spåren i minusgrader med för lite tillgänglig fukt. Jag hoppar in på upploppet för att känna på spårkanterna med skon. Så som jag lärt mig att man kan göra. Skon går rakt igenom spåret. Luften går ur mig och jag överväger att avbryta projektet. Men efter att ha lockat och trugat fram lite av min inre Kay Pollak, uppbådar jag tillräckligt med glädje för att inte falla för frestelsen med DNS. 

Nej, jag är inte så här tjurigt lagd i normala fall men med en enormt stor portion nervositet ihop med mycket lite lust att åka skidor samt en bana som uppenbarligen kommer att bli ett haveri så är det lätt att ifrågasätta allt. ALLT.

Nu till det viktiga. 

Skidorna

Skidorna bör inte gå kanon i det mjuka föret pga för hårda, men där man kan jämföra mot andra åkare, utför i blanka, sladdriga spår, går de utmärkt. Alla åker uppgivet och många pallar inte bygga fart på krönen av rädsla för nästa sladdriga kurva. Eller är det bara uppgivenhet? Har livsgnistan slocknat även i dem? 

Jag åker så fort jag vågar och kan och skidorna hindrar mig aldrig. Det som hindrar mig är dåliga underkroppsgener och för lite träning. Jag är stum i fotleder och knän ungefär 50% av loppet. 

Men skidorna går bra och preppen tog ca 15 minuter. Jag var lite noggrannare denna gång (jmfr moraloppet) och unnade mig att handborsta med min fin stålborste några drag. Med den insatsen är jag alltid nöjd om jag har lika bra glid som de runt mig. Men det är denna dag svårt att glädjas åt bra glid när allt annat känns piss.

Klädvalet

Jag åkte återigen i bomullsskjorta och kortärmad underställströja och det fungerade fint trots att tempen låg lite på plussidan. Buff och keps blir dock för varmt så buffen kastas redan varv två och kepsen varvet efter. Skjorta är lite speciellt att åka i. Den är lite för varm uppför när tempen ligger på plussidan men blåser skönt igenom utför. På platten är den perfekt! 

Resultatet

Jag räknade med att eliten skulle komma i mål runt 1:50 och satte upp ett defensivt mål med tiden 2:30. Men jag klarade inte det. Kroppen var inte alls sugen och hjärnan krävde att få bryta efter 2 av 6 varv. Brytskammen var det enda som höll mig kvar och jag fullföljde efter en kort men intensiv mental brottningsmatch.

Västgötaloppet 

Det måste sägas - mitt i all bitterhet - att Västgötaloppet är ett utmärkt arrangemang och arrangörerna gör allt de kan för att deltagarna ska få en positiv upplevelse. Föret är svårt att göra något åt. Så ska du åka ett sydländskt seedningslopp är detta lopp ett utmärkt val. Det finns alltid anledning att hylla de som engagerar sig ideellt och som ser till att vi motionärer får uppleva såna här evenemang! Utan dem stannar skidsverige. Och även om prislapparna för denna typ av arrangemang ibland kan kännas svettiga så är min definitiva åsikt att hundralapparna gör större nytta här än på många andra ställen. 

Ett par förslag på förbättring kostar jag dock på mig. Det är rimligt att hålla ner deltagarantalet och deltagaravgiften. Med alltför hög prislapp blir det närmast parodiskt att skida runt under dessa förutsättningar. Jag tycker också att man bör separera åkare med såpass olika förmåga som vid detta arrangemang. De som åker snabbt åker lika bra utanför som i spåret men är samtidigt de som förstör spåren för dem som behöver dem som mest. Jag tror det finns mycket att vinna på en återgång till separat motions och tävlingsklass. Samtidigt... Vad vet jag om hur tävlingsledningen tänkt? Inget. Jag ville bara tycka något. Och det är inte sällan en god idé att låta bli. 

Polaren då? Jo han gjorde också ett ganska dåligt lopp med sina mått mätt, och när han kom hem visade det sig att han redan hade det ledet han försökte nå under loppet. Smset löd ”jag visste redan i morse att den här dagen var förstörd”. 

Ett av få glädjeämnen denna dag var polarens fällning

Efterlyses: två nya knän och en positiv grundsyn. 

En led 3-åkares kamp (RR moraloppet 2022)

07:00 Orsa vandrarhem 

- Vad drömde du om inatt? 

Erik Wickström ställer frågan, för vår rutin när vi är ute och bor tillsammans är att bestämma på förhand innan vi släcker lampan vad vi ska drömma om. 

- Jag minns inte. Just nu är jag kissnödig, säger jag.

Ett gott tecken, tänker jag. Efter andra natten på vandrarhemmet i Orsa sov jag tydligen djupt större delen av natten. Jag sover alltid dåligt första natten när jag bor borta. Samtidigt hinner jag reflektera över att den ökande åldern, som tydligen är naturlag och ska drabba oss alla, har givit mig förmågan att inte störas nämnvärt av en natts dålig sömn. 

Tävlingsklädsel. Pannbandet röstades ner.

Med denna vetskap i bakhuvudet tänker jag möta Moraloppet på samma vis. En eller ett par extra timmars dåligt mående har man haft några gånger vid det här laget och det har blivit en mental bild jag tar med mig inför lopp nuförtiden. Som ett sätt att mildra nervositeten. 

Drygt två timmar med mer eller mindre smärta är heller ingenting jämfört med resan hem från Öppet spår för ett par år sen, som jag fick bryta innan startskottet gått då jag ätit granntantens hemgjorda dammsugare. Kakan, som sägs bestå av allt ifrån kökets olika vrår, hade också föräldlats med en bakterie som gjorde att toaletten på tåget som tog mig från Mora till Borås på ca 9h, aldrig mer blev sig lik. 

08:00

Vi hade bestämt att försöka komma iväg kl 08:00 och tio över åtta sitter vi i bilen. Godkänt! 

Väglaget är typiskt Mora. Knaggligt av is och fläckar med asfalt. Vi åker till en backe efter Hökberg som går nära vägen. Där står redan 3 bilar och åkare som identifieras som led-0-åkare är redan på plats i den barriga, grovkorniga backen. Backen åks 6 gånger. Båda spåren ska testas med båda skidparen på båda åkarna. Sen en sista test utanför spår.  Den värsta nervositeten lägger sig tack vare frisk luft. 

09:13

Vi parkerar bilen på anvisad plats och går mot nummerlappsutdelningen. Överallt träffar vi människor som kommer med glada tillrop och massvis med Wickström coachingadepter och instagramföljare. Jag håller nerverna i schack mycket tack vare detta. Solen kommer krypande bakom molnen och det ser ut att kunna bli en fantastisk skiddag. Men har jag druckit tillräckligt? Ett tydligt problem när man är nervöst lagd är att aptiten lägger av. Inget blir kul och man får inte lust till något alls. 

09:30

Fållorna öppnar och kön börjar röra på sig ganska snabbt. Inte stressigt heller och folk är lugna och trevliga. Jag går mot led 1 och fålla 3 där de, som anser att de hör hemma i led 3 på vasaloppet, ska ställa sig. Det visar sig senare att ALLA (iaf merparten) ställer sig i det led dit man hoppas seeda sig efter loppet. Tur, tänker jag. För det är exakt det som händer mig också. Jag går av misstag in i fel fålla och får något busigt i blicken när jag placerar skidorna långt fram i ledet som ska ta mig till led 2! Skamset betraktar jag min position ett par minuter. Var detta klokt? Är det som när jag råkade se studiekamratens provsvar på högskolan och lyckades knipa det poäng som krävdes för att klara kursen? Kommer detta på samma vis hemsöka mig och mitt samvete för resten av mitt liv? I samråd med hög och vänster axels djävul resp ängel landar jag i att det faktiskt är rätt gott om plats och jag har sällan problem att hålla hög fart i starten. Skidorna får ligga kvar. 

När jag fem minuter senare återvänder till bilen står det massa utrustning lutad mot bilen. Utrustning som inte tillhör oss. Två åkare, varav en är Samuel Hahnsson med överklass-h, har tagit plats i baksätet på vår bil. Det blir inte en lugn stund. Skratt och sarkasm haglar i bilen, trallpunk blandas med avslappningsmusik och mitt och Erik Wickströms behov har aldrig varit längre ifrån varandra. Jag hinner tänka ”vem i helvete vill lyssna på trallpunk just nu????”. Jag byter till vågskvalp och valsång. 

Övriga i bilen får då ett plötsligt sug efter att värma upp. 

Själv sitter jag kvar, sluter ögonen, tänker på vad Marcus Laggar måste ha för sig just nu, knycklar omsorgsfullt nummerlappen och skänker en tacksamhetens tanke till vår skapare över att få vara med om detta spektakel. Jag hamnar i ett bra lugn. Lugnet ska snart gå över och bara 10 min senare installerar jag Coxabältet i bomullsskortan med flanellutseende. Skjorta bjuder stor flexibilitet när det kommer till vätskebälte med slang och njuter av valet av tävlingsdräkt. 

Den stora fördelen med den moderna tävlingsdräkten är dess förmåga att transportera bort fukt och att den inte tar någon vind. Det ska erkännas. Samtidigt är det stilmässigt - om du frågar mig - ett enda stort haveri. Det spelar ingen roll vilken färg skiten har. Å andra sidan är ett korvaskinn väldigt bekvämt och funktionellt med undantag för att man kan bli lite kall om utsatta fläskpartier. 

Skjortans fördelar är fler än man kan tro. Dels är den förvånandsvärt lagom varm och tack vare att det blåser rakt igenom den så kyler det bra i fartvinden samtidigt som den värmer. En annan superfördel är att nästan alla människor äger många skjortor som bara hänger i garderoben. Tillsammans med den avslappnande känslan skjortan ger är hållbarhetsaspekten mitt huvudskäl till att jag åker i skjorta detta lopp. Skjortan skänker mig ett lugn. Nackdelen är ju att den absorberar fukt och att när det bär uppför blir den på gränsen till för varm. Men vem blir inte för varm uppför? 

Under skjortan har jag en vanlig, tunn underställströja och på huvudet blir det en keps i jinnstyg med halsbuffen uppdragen över. Kepsen förresten, är också ett plagg som på något vis glömts bort i sammanhanget. Kepsen skyddar ögonen från både vind och snö samtidigt som den - lite beroende på hur den är beskaffad - både värmer och kyler. För dagen valde jag en onödigt varm keps. Kamrat Magnus valde en klassisk truckervariant med nät baktill och dom ventilerar bättre. Jag fick faktiskt en inte helt obetydlig isbildning på min skärm efter 3 mil bestående av svett och kondens. Jag smakade inte på istappen. Men det lockade.

Underskattad tävlingsdräkt. Ska definitivt börja tävla i
varmare byxor generellt. Skönt för knäna. 

10:20

Jag går mot start. Det känns tidigt men promenad och frisk luft gör gott. Och innan jag vet ordet av står jag utan jacka och viftar trendkänsligt på armarna som ett vindkraftverk. Så gjorde Jon Kristian Dahl redan vid start av VL 2014 och då är det så man gör. GÖR DET BARA!

10:45

Folk knäpper på sig skidorna. En kvart innan start! Varför? Som om de är rädda för att de ska ha glömt hur man gör. 

10:50

Jag viftar fortfarande på armarna.

10:55

Niclas Ward kommer springandes. Han har tappat bort skidorna. Jag tar på mig mina och söker med blicken efter hans. En annan åkare hittar dem och Niklas kan pusta ut. Nu längtar jag lite. Börjar tänka tankar som ”undrar hur det ska bli?”. Det väcker en liten nyfikenhet inom mig och nu går skottet. 

11:00 Starten 

Startskottet går och fältet sätter av. Folk trillar och det är nervöst som vanligt. Jag fokuserar enbart på att hålla stavarna hela. Föret är varierande. Spår med knivskarpa kanter blandas med nyutlagd snö som är minst sagt mjuk. Jag slutar aldrig fascineras av snö och hur olika den kan bete sig. 

Vi åker på ett fält med kärv snö och över vägar med smutsig snö. Spåret går också på smalare, spårlösa remsor med snö jämte vägpartier där det blir trångt. Oj akta! aaaap! oj ojoj ojojoj! 

Skidorna verkar gå skapligt. Men det är svårbedömt eftersom föret varierar från spår till spår och jag har ingen aning om vad folk runt mig har kapacitet till. Jag åker på så hårt jag vågar. 

11:15 Första vurpan

Jag kommer in i en bra rytm och jag börjar bli sugen på att avancera och byter spår med jämna mellanrum för att söka bättre glid. Plötsligt ligger jag ner. Jag har vurpat.  Genant så klart, men jag kommer upp fort och tappar max 10 sekunder. 

Banan böljar fram och slakmotor med lite branta knixar blandas med utförslöpor som ibland går jättefort. Så fort att folk även där jag befinner mig åker defensivt och plogar lite. Mest för att undvika olyckor. 

Jag spanar i princip konstant efter Karin Sjödin. Under vårt uppsnack kändes det som att vi sannolikt skulle komma samman ganska tidigt och plötsligt ser jag en stark, ursinnigt stakande Karin som drar ett pärlband av mellanchefer bakom sig. Jag tar meter för meter och hejar glatt. - Det går ju fint detta Karin! Karin är pigg och svarar något trivsamt i samtalston. Hon är bra på det Karin. Att luras. Vi vet båda att hon går hårt men jag svarar ännu mer avslappnat. - Bra skidor eller? 

Vid Craft ski marathon några år tidigare åkte jag ifrån Karin utför på mina stålsicklade spjut. Det är naturligtvis omöjligt för två tävlingsjunkies som vi att inte tänka på just det loppet just nu. 

Jag åker alltid av ren pricnip utan vare sig glid- eller fästvalla under skidorna. Inför detta lopp preparerade jag skidorna i max åtta minuter. Vore det inte en intressant tanke att väga in tiden för preparering i själva åktiden? Ni får göra som ni vill. Framöver är det något jag kommer att tillämpa. 

11:30 Andra vurpan

Vi håller samma fart ett tag med mig först och jag kunde inte hitta en bättre person att åka ihop med så jag tänker att vi kan växeldra. För att initiera detta tar jag ett skär åt sidan för att försöka skaka liv i mitt semifrysta vätskebälte. Jag vet fortfarande inte hur men plötsligt ligger jag ner igen. Röv… Jag ropar: “IGEN!”. Ingen runt mig förstår varför och de ser frågande ut. Jag antar att jag ville markera för mig själv att det har hänt minst en gång för mycket nu. 

Det tar gissningsvis 10 minuter innan jag jagat ikapp de förlorade tio sekunderna och det blir tydligt för mig hur små marginaler man jobbar med på långlopp. En liten skillnad i fart kan göra många minuter på slutresultatet. 

11:45 Lundbäcksbackarna

Den nyuppsatta skylten som vasaloppsorganisationen placerat i botten av Lundbäcksbackarna gör att det blir än mer definitivt. Minnen från tidigare Vasalopp är att dessa backar aldrig tar slut men nu är känslan fundamentalt annorlunda. Har man som jag inlett säsongen på Idre fjälls konstsnöbana och sedan spenderat ett antal pass på Borås skidstadion så är Lundbäcksbackarna faktiskt lite av en baggis. Men… jag är inte snabb nog. 

Jag åker defensivt för jag vet att jag inte har råd att bränna mig. I mitt träningsbagage saknas långpass och jag har inte åkt över två timmar sen gissningsvis 2019. När folk åker om låter jag det ske. Jag maler på i mitt tempo med bibehållen god vilsam teknik. 

Efter Lundbäcksbackarna är det mer utför än jag minns det och jag överrumplas av vänstersvängen som leder åkarna in till det mytomspunna U-et man åker i Oxbergskontrollen. Här är tredje vurpan extremt nära. Jag kväver impulsen att stanna ute bland åskådarna där jag plötsligt hamnat, och ta en pilsner likt Håkan Carlkvist under motorcross-vm 1988. Här tar jag något som känns - men knappast utifrån upplevs - som ett par stabila skejtskär runt något som eventuellt är ett barn som jag helt uppenbart utsatt för livsfara. Jag rätar upp slagsidan och lyckas ta mig in i banan igen. Karin Sjödins fniss går inte att ta miste på. 

Alla dricker på kontrollen och jag tar chansen att åka förbi. Jag dricker utför, tänker jag och börjar förbereda mig. 

Beslutet att dricka utför innebär att jag blir defensiv på krönet. Konsekvensen blir att man tappar topphastighet och blir ett lättfångat byte. Om jag ska dricka utför måste jag lära mig att först piska allt jag har på krönet och sen dricka i fartställning. Alternativt lära mig dricka samtidigt som jag stakar. Hur gör folk?! Detta får bli en helkväll framöver.

12:00

Skapligt mör kastar jag mig ut på den delen av banan jag känner som Kortvasan. Blanka spår blandas med pulvriga spår där mina skidor går riktigt dåligt. Smutsfaktorn är hög längst till vänster och nu börjar klungkörning bli en allt viktigare faktor. Här gäller det att våga gå med om någon höjer farten lagom. Det kommer två herrar som gör detta och jag klossar deras rygg. Karin Sjödin är borta vilket blir en plötslig sorgestund men jag gaskar upp mig fort. Här finns ingen tid att lipa. 

Gruppen jag nu befinner mig i, ansluter till en stimmig stackare som har tokfeeling. Jag kallar honom Fredrik. Han letar bra glid och i ett spårbyte hörs det omisskännliga ljudet av kolfiber som ryker rätt av. Fredrik har trampat av sin egen stav. 

Besvikelsen Fredrik känner går inte att ta miste på liksom den inre resa han nu måste genomgå. Han åkte nyss mot sitt livs resultat och nu har han är en stav som är 20 cm för kort. Jag ser att gråten är nära när han svär ljudligt och drämmer staven i en av morahedarnas tallar. Stackars jävel… jag tipsar honom att det kan ha funnits någon med stav ca 100 m tidigare. Fredrik svarar med en blick som i bästa fall kan tolkas som att jag borde hålla käften riktigt jävla mycket.

Sagt och gjort. Vi håller käften och åker vidare mot Eldris. Ärligt talat känner jag mig färdigpratad. Något som inträffar en gång i kvartalet så jag passar på att mikronjuta lite av det. 

Nu händer något som inte hänt tidigare under loppet. Alldeles strax ska jag hitta min fysiska gräns. Två åkare kommer bakifrån med något högre fart än jag. Jag kliver in i rygg på dem och lyckas följa med ett tag. Ett slarvigt krön fipplandes med dricka senare, har jag plötsligt ca 3 meter fram till duon, som jag hoppades skulle vara mitt tåg till Mora och målet. Men jag kan inte ta ikapp! Min gräns går precis, just, här. 

12:15

Det är i stunder som dessa man letar i sitt inre bibliotek av visdomar. Den visdom som ploppar upp och som legat latent med mig under hela loppet, men som först nu blir högaktuell, är: 

- Om du tappar klungan Erik så slå av och vänta in nästa. Försök ALDRIG rycka ikapp halvdant. Antingen så går du ikapp distinkt och lägger dig i rygg eller så passar du på att slå av och vila. 

Orden uttalades av Erik Wickström under ett intervallpass någon gång 2015 och det är en av mina viktigaste långloppsprinciper. 

Jag slår av markant och låter kroppen komma i balans under ett par kilometers åkning. 

12:30

Två åkare som jag sett flera gånger under loppet kommer ångandes. En av dem heter Hanna Johansson. Den andra åkaren kallar jag Kristin. Jag stönar nåt i stil med “starka ni är!”. Dom svarar artigt “du också”. Kan man ta det som något annat än ett hån när de precis åkt ikapp mig asfort? De håller mycket högre fart och jag har inga större förhoppningar om att kunna gå med, men föret blir annorlunda precis när de kommer ikapp mig, och jag lyckas bita i. Det går såpass lätt att jag får vila ut. Bättre kunde det inte bli! 

Hanna och Kristin beter sig lite märkligt i spåret. Hanna lägger sig i spåret och Kristin mellan spåren i skejtbädden. Hennes skidor går nog bättre där, tänker jag. Skillnaden i glid är dock så pass liten för mig att det inte är värt instabiliteten det innebär att åka där, så jag lägger mig i rygg på Hanna. Jag förstår fortfarande inte hur de kunde välja att åka parallellt när det gick så lätt att ligga i rygg. 

12:45 

Vi passerar Eldris.  Här känner jag mig skapligt återhämtad och går upp och drar lite grann. Tydligen trampar jag på en öm tå för den hjälpen mottas inte med varm hand. Jag hinner inte ligga där mer än kanske 100 meter innan både Krstin och Hanna väljer att köra om mig igen. Inte mig emot. Jag kan vila i rygg.

Så åker vi hela vägen in mot Hemus. 

13:10

Nu möts vi av det som Jakob Hård på 90-talet kallade för “pucklarna”. De är brantare än man tror i verkligheten och här tar det helt stopp för de andra två i klungan. Jag har betydligt mer krut kvar i pistolerna och viker ut och stakar om. Mina lår, som inte är inkluderade i tidigare nämnda pistoler, blir plötsligt fulla av mjölksyra men nu ser jag målet! 

Jag hade länge tänkt att inte spurta mot dom. Det vore direkt oklädsamt när jag har legat i rygg så pass länge men jag är väl inte sämre än att jag kan ändra mig?! 

Så jag kör det jag har. Men det gör också Hanna som efter den dåliga backen accelererat som om det inte finns någon morgondag. Hon förnedrar mig fullständigt när jag stapplande med tokstumma lår precis överlever upploppet utan en fjärde vurpa. Kristin kommer i mål strax efter.

13:15

Jag kollar på klockan och förhör mig om vinnartiden. Ingen vet men snart klarnar bilden. Jag har inte klarat av att hålla mitt uppsatta mål om att hålla mig 30 min bakom segraren. Mitt enda hopp till led 3 är nu att Wickström hamnar i elitledet. Det brukar förvisso alltid ske, men det tycks som att elitledet är så fullt av duktiga åkare att även riktiga stakfantomer får nöja sig med led ett emellanåt. I skrivande stund vet jag fortfarande inte vad prestationen gav för belöning i form av seedning men jag är helt säker på att jag inte kunde åkt nämnvärt fortare. Då får man vara nöjd. 

Erik Wickströms bål är stabil att vila sig mot efter målgång

Strax efteråt kommer också Karin Sjödin i mål. Hon ler och säger “Erik jag har spenderat sista halvtimman med att komma på smeknamn åt dig, det lutar åt något i stil med Rammeldratt och så det får det bli!”. Hon fortsätter le och jag besvarar leendet. För visst kan jag ta ett skämt. Det kan jag. 

13:30 Efterbörden

En fantastisk grej med att få vara en del av Wickström Coaching är hänget efter målgång. Jag träffar folk i målfållan, vid saften, vid väskorna och vi står länge och bara mysutvärderar så som man ska göra efter lopp. Vilken ynnest att få vara del av ett sånt härligt gäng!!! Alla är positva, tröstar och berömmer. 

15:45 Pizzeria Torino 

Nu är det nog med ord. Bilden får avsluta.

Tid: 2:15:34,9