07:00 Orsa vandrarhem
- Vad drömde du om inatt?
Erik Wickström ställer frågan, för vår rutin när vi är ute och bor tillsammans är att bestämma på förhand innan vi släcker lampan vad vi ska drömma om.
- Jag minns inte. Just nu är jag kissnödig, säger jag.
Ett gott tecken, tänker jag. Efter andra natten på vandrarhemmet i Orsa sov jag tydligen djupt större delen av natten. Jag sover alltid dåligt första natten när jag bor borta. Samtidigt hinner jag reflektera över att den ökande åldern, som tydligen är naturlag och ska drabba oss alla, har givit mig förmågan att inte störas nämnvärt av en natts dålig sömn.
 |
| Tävlingsklädsel. Pannbandet röstades ner. |
Med denna vetskap i bakhuvudet tänker jag möta Moraloppet på samma vis. En eller ett par extra timmars dåligt mående har man haft några gånger vid det här laget och det har blivit en mental bild jag tar med mig inför lopp nuförtiden. Som ett sätt att mildra nervositeten.
Drygt två timmar med mer eller mindre smärta är heller ingenting jämfört med resan hem från Öppet spår för ett par år sen, som jag fick bryta innan startskottet gått då jag ätit granntantens hemgjorda dammsugare. Kakan, som sägs bestå av allt ifrån kökets olika vrår, hade också föräldlats med en bakterie som gjorde att toaletten på tåget som tog mig från Mora till Borås på ca 9h, aldrig mer blev sig lik.
08:00
Vi hade bestämt att försöka komma iväg kl 08:00 och tio över åtta sitter vi i bilen. Godkänt!
Väglaget är typiskt Mora. Knaggligt av is och fläckar med asfalt. Vi åker till en backe efter Hökberg som går nära vägen. Där står redan 3 bilar och åkare som identifieras som led-0-åkare är redan på plats i den barriga, grovkorniga backen. Backen åks 6 gånger. Båda spåren ska testas med båda skidparen på båda åkarna. Sen en sista test utanför spår. Den värsta nervositeten lägger sig tack vare frisk luft.
09:13
Vi parkerar bilen på anvisad plats och går mot nummerlappsutdelningen. Överallt träffar vi människor som kommer med glada tillrop och massvis med Wickström coachingadepter och instagramföljare. Jag håller nerverna i schack mycket tack vare detta. Solen kommer krypande bakom molnen och det ser ut att kunna bli en fantastisk skiddag. Men har jag druckit tillräckligt? Ett tydligt problem när man är nervöst lagd är att aptiten lägger av. Inget blir kul och man får inte lust till något alls.
09:30
Fållorna öppnar och kön börjar röra på sig ganska snabbt. Inte stressigt heller och folk är lugna och trevliga. Jag går mot led 1 och fålla 3 där de, som anser att de hör hemma i led 3 på vasaloppet, ska ställa sig. Det visar sig senare att ALLA (iaf merparten) ställer sig i det led dit man hoppas seeda sig efter loppet. Tur, tänker jag. För det är exakt det som händer mig också. Jag går av misstag in i fel fålla och får något busigt i blicken när jag placerar skidorna långt fram i ledet som ska ta mig till led 2! Skamset betraktar jag min position ett par minuter. Var detta klokt? Är det som när jag råkade se studiekamratens provsvar på högskolan och lyckades knipa det poäng som krävdes för att klara kursen? Kommer detta på samma vis hemsöka mig och mitt samvete för resten av mitt liv? I samråd med hög och vänster axels djävul resp ängel landar jag i att det faktiskt är rätt gott om plats och jag har sällan problem att hålla hög fart i starten. Skidorna får ligga kvar.
När jag fem minuter senare återvänder till bilen står det massa utrustning lutad mot bilen. Utrustning som inte tillhör oss. Två åkare, varav en är Samuel Hahnsson med överklass-h, har tagit plats i baksätet på vår bil. Det blir inte en lugn stund. Skratt och sarkasm haglar i bilen, trallpunk blandas med avslappningsmusik och mitt och Erik Wickströms behov har aldrig varit längre ifrån varandra. Jag hinner tänka ”vem i helvete vill lyssna på trallpunk just nu????”. Jag byter till vågskvalp och valsång.
Övriga i bilen får då ett plötsligt sug efter att värma upp.
Själv sitter jag kvar, sluter ögonen, tänker på vad Marcus Laggar måste ha för sig just nu, knycklar omsorgsfullt nummerlappen och skänker en tacksamhetens tanke till vår skapare över att få vara med om detta spektakel. Jag hamnar i ett bra lugn. Lugnet ska snart gå över och bara 10 min senare installerar jag Coxabältet i bomullsskortan med flanellutseende. Skjorta bjuder stor flexibilitet när det kommer till vätskebälte med slang och njuter av valet av tävlingsdräkt.
Den stora fördelen med den moderna tävlingsdräkten är dess förmåga att transportera bort fukt och att den inte tar någon vind. Det ska erkännas. Samtidigt är det stilmässigt - om du frågar mig - ett enda stort haveri. Det spelar ingen roll vilken färg skiten har. Å andra sidan är ett korvaskinn väldigt bekvämt och funktionellt med undantag för att man kan bli lite kall om utsatta fläskpartier.
Skjortans fördelar är fler än man kan tro. Dels är den förvånandsvärt lagom varm och tack vare att det blåser rakt igenom den så kyler det bra i fartvinden samtidigt som den värmer. En annan superfördel är att nästan alla människor äger många skjortor som bara hänger i garderoben. Tillsammans med den avslappnande känslan skjortan ger är hållbarhetsaspekten mitt huvudskäl till att jag åker i skjorta detta lopp. Skjortan skänker mig ett lugn. Nackdelen är ju att den absorberar fukt och att när det bär uppför blir den på gränsen till för varm. Men vem blir inte för varm uppför?
Under skjortan har jag en vanlig, tunn underställströja och på huvudet blir det en keps i jinnstyg med halsbuffen uppdragen över. Kepsen förresten, är också ett plagg som på något vis glömts bort i sammanhanget. Kepsen skyddar ögonen från både vind och snö samtidigt som den - lite beroende på hur den är beskaffad - både värmer och kyler. För dagen valde jag en onödigt varm keps. Kamrat Magnus valde en klassisk truckervariant med nät baktill och dom ventilerar bättre. Jag fick faktiskt en inte helt obetydlig isbildning på min skärm efter 3 mil bestående av svett och kondens. Jag smakade inte på istappen. Men det lockade.
 |
Underskattad tävlingsdräkt. Ska definitivt börja tävla i
varmare byxor generellt. Skönt för knäna. |
10:20
Jag går mot start. Det känns tidigt men promenad och frisk luft gör gott. Och innan jag vet ordet av står jag utan jacka och viftar trendkänsligt på armarna som ett vindkraftverk. Så gjorde Jon Kristian Dahl redan vid start av VL 2014 och då är det så man gör. GÖR DET BARA!
10:45
Folk knäpper på sig skidorna. En kvart innan start! Varför? Som om de är rädda för att de ska ha glömt hur man gör.
10:50
Jag viftar fortfarande på armarna.
10:55
Niclas Ward kommer springandes. Han har tappat bort skidorna. Jag tar på mig mina och söker med blicken efter hans. En annan åkare hittar dem och Niklas kan pusta ut. Nu längtar jag lite. Börjar tänka tankar som ”undrar hur det ska bli?”. Det väcker en liten nyfikenhet inom mig och nu går skottet.
11:00 Starten
Startskottet går och fältet sätter av. Folk trillar och det är nervöst som vanligt. Jag fokuserar enbart på att hålla stavarna hela. Föret är varierande. Spår med knivskarpa kanter blandas med nyutlagd snö som är minst sagt mjuk. Jag slutar aldrig fascineras av snö och hur olika den kan bete sig.
Vi åker på ett fält med kärv snö och över vägar med smutsig snö. Spåret går också på smalare, spårlösa remsor med snö jämte vägpartier där det blir trångt. Oj akta! aaaap! oj ojoj ojojoj!
Skidorna verkar gå skapligt. Men det är svårbedömt eftersom föret varierar från spår till spår och jag har ingen aning om vad folk runt mig har kapacitet till. Jag åker på så hårt jag vågar.
11:15 Första vurpan
Jag kommer in i en bra rytm och jag börjar bli sugen på att avancera och byter spår med jämna mellanrum för att söka bättre glid. Plötsligt ligger jag ner. Jag har vurpat. Genant så klart, men jag kommer upp fort och tappar max 10 sekunder.
Banan böljar fram och slakmotor med lite branta knixar blandas med utförslöpor som ibland går jättefort. Så fort att folk även där jag befinner mig åker defensivt och plogar lite. Mest för att undvika olyckor.
Jag spanar i princip konstant efter Karin Sjödin. Under vårt uppsnack kändes det som att vi sannolikt skulle komma samman ganska tidigt och plötsligt ser jag en stark, ursinnigt stakande Karin som drar ett pärlband av mellanchefer bakom sig. Jag tar meter för meter och hejar glatt. - Det går ju fint detta Karin! Karin är pigg och svarar något trivsamt i samtalston. Hon är bra på det Karin. Att luras. Vi vet båda att hon går hårt men jag svarar ännu mer avslappnat. - Bra skidor eller?
Vid Craft ski marathon några år tidigare åkte jag ifrån Karin utför på mina stålsicklade spjut. Det är naturligtvis omöjligt för två tävlingsjunkies som vi att inte tänka på just det loppet just nu.
Jag åker alltid av ren pricnip utan vare sig glid- eller fästvalla under skidorna. Inför detta lopp preparerade jag skidorna i max åtta minuter. Vore det inte en intressant tanke att väga in tiden för preparering i själva åktiden? Ni får göra som ni vill. Framöver är det något jag kommer att tillämpa.
11:30 Andra vurpan
Vi håller samma fart ett tag med mig först och jag kunde inte hitta en bättre person att åka ihop med så jag tänker att vi kan växeldra. För att initiera detta tar jag ett skär åt sidan för att försöka skaka liv i mitt semifrysta vätskebälte. Jag vet fortfarande inte hur men plötsligt ligger jag ner igen. Röv… Jag ropar: “IGEN!”. Ingen runt mig förstår varför och de ser frågande ut. Jag antar att jag ville markera för mig själv att det har hänt minst en gång för mycket nu.
Det tar gissningsvis 10 minuter innan jag jagat ikapp de förlorade tio sekunderna och det blir tydligt för mig hur små marginaler man jobbar med på långlopp. En liten skillnad i fart kan göra många minuter på slutresultatet.
11:45 Lundbäcksbackarna
Den nyuppsatta skylten som vasaloppsorganisationen placerat i botten av Lundbäcksbackarna gör att det blir än mer definitivt. Minnen från tidigare Vasalopp är att dessa backar aldrig tar slut men nu är känslan fundamentalt annorlunda. Har man som jag inlett säsongen på Idre fjälls konstsnöbana och sedan spenderat ett antal pass på Borås skidstadion så är Lundbäcksbackarna faktiskt lite av en baggis. Men… jag är inte snabb nog.
Jag åker defensivt för jag vet att jag inte har råd att bränna mig. I mitt träningsbagage saknas långpass och jag har inte åkt över två timmar sen gissningsvis 2019. När folk åker om låter jag det ske. Jag maler på i mitt tempo med bibehållen god vilsam teknik.
Efter Lundbäcksbackarna är det mer utför än jag minns det och jag överrumplas av vänstersvängen som leder åkarna in till det mytomspunna U-et man åker i Oxbergskontrollen. Här är tredje vurpan extremt nära. Jag kväver impulsen att stanna ute bland åskådarna där jag plötsligt hamnat, och ta en pilsner likt Håkan Carlkvist under motorcross-vm 1988. Här tar jag något som känns - men knappast utifrån upplevs - som ett par stabila skejtskär runt något som eventuellt är ett barn som jag helt uppenbart utsatt för livsfara. Jag rätar upp slagsidan och lyckas ta mig in i banan igen. Karin Sjödins fniss går inte att ta miste på.
Alla dricker på kontrollen och jag tar chansen att åka förbi. Jag dricker utför, tänker jag och börjar förbereda mig.
Beslutet att dricka utför innebär att jag blir defensiv på krönet. Konsekvensen blir att man tappar topphastighet och blir ett lättfångat byte. Om jag ska dricka utför måste jag lära mig att först piska allt jag har på krönet och sen dricka i fartställning. Alternativt lära mig dricka samtidigt som jag stakar. Hur gör folk?! Detta får bli en helkväll framöver.
12:00
Skapligt mör kastar jag mig ut på den delen av banan jag känner som Kortvasan. Blanka spår blandas med pulvriga spår där mina skidor går riktigt dåligt. Smutsfaktorn är hög längst till vänster och nu börjar klungkörning bli en allt viktigare faktor. Här gäller det att våga gå med om någon höjer farten lagom. Det kommer två herrar som gör detta och jag klossar deras rygg. Karin Sjödin är borta vilket blir en plötslig sorgestund men jag gaskar upp mig fort. Här finns ingen tid att lipa.
Gruppen jag nu befinner mig i, ansluter till en stimmig stackare som har tokfeeling. Jag kallar honom Fredrik. Han letar bra glid och i ett spårbyte hörs det omisskännliga ljudet av kolfiber som ryker rätt av. Fredrik har trampat av sin egen stav.
Besvikelsen Fredrik känner går inte att ta miste på liksom den inre resa han nu måste genomgå. Han åkte nyss mot sitt livs resultat och nu har han är en stav som är 20 cm för kort. Jag ser att gråten är nära när han svär ljudligt och drämmer staven i en av morahedarnas tallar. Stackars jävel… jag tipsar honom att det kan ha funnits någon med stav ca 100 m tidigare. Fredrik svarar med en blick som i bästa fall kan tolkas som att jag borde hålla käften riktigt jävla mycket.
Sagt och gjort. Vi håller käften och åker vidare mot Eldris. Ärligt talat känner jag mig färdigpratad. Något som inträffar en gång i kvartalet så jag passar på att mikronjuta lite av det.
Nu händer något som inte hänt tidigare under loppet. Alldeles strax ska jag hitta min fysiska gräns. Två åkare kommer bakifrån med något högre fart än jag. Jag kliver in i rygg på dem och lyckas följa med ett tag. Ett slarvigt krön fipplandes med dricka senare, har jag plötsligt ca 3 meter fram till duon, som jag hoppades skulle vara mitt tåg till Mora och målet. Men jag kan inte ta ikapp! Min gräns går precis, just, här.
12:15
Det är i stunder som dessa man letar i sitt inre bibliotek av visdomar. Den visdom som ploppar upp och som legat latent med mig under hela loppet, men som först nu blir högaktuell, är:
- Om du tappar klungan Erik så slå av och vänta in nästa. Försök ALDRIG rycka ikapp halvdant. Antingen så går du ikapp distinkt och lägger dig i rygg eller så passar du på att slå av och vila.
Orden uttalades av Erik Wickström under ett intervallpass någon gång 2015 och det är en av mina viktigaste långloppsprinciper.
Jag slår av markant och låter kroppen komma i balans under ett par kilometers åkning.
12:30
Två åkare som jag sett flera gånger under loppet kommer ångandes. En av dem heter Hanna Johansson. Den andra åkaren kallar jag Kristin. Jag stönar nåt i stil med “starka ni är!”. Dom svarar artigt “du också”. Kan man ta det som något annat än ett hån när de precis åkt ikapp mig asfort? De håller mycket högre fart och jag har inga större förhoppningar om att kunna gå med, men föret blir annorlunda precis när de kommer ikapp mig, och jag lyckas bita i. Det går såpass lätt att jag får vila ut. Bättre kunde det inte bli!
Hanna och Kristin beter sig lite märkligt i spåret. Hanna lägger sig i spåret och Kristin mellan spåren i skejtbädden. Hennes skidor går nog bättre där, tänker jag. Skillnaden i glid är dock så pass liten för mig att det inte är värt instabiliteten det innebär att åka där, så jag lägger mig i rygg på Hanna. Jag förstår fortfarande inte hur de kunde välja att åka parallellt när det gick så lätt att ligga i rygg.
12:45
Vi passerar Eldris. Här känner jag mig skapligt återhämtad och går upp och drar lite grann. Tydligen trampar jag på en öm tå för den hjälpen mottas inte med varm hand. Jag hinner inte ligga där mer än kanske 100 meter innan både Krstin och Hanna väljer att köra om mig igen. Inte mig emot. Jag kan vila i rygg.
Så åker vi hela vägen in mot Hemus.
13:10
Nu möts vi av det som Jakob Hård på 90-talet kallade för “pucklarna”. De är brantare än man tror i verkligheten och här tar det helt stopp för de andra två i klungan. Jag har betydligt mer krut kvar i pistolerna och viker ut och stakar om. Mina lår, som inte är inkluderade i tidigare nämnda pistoler, blir plötsligt fulla av mjölksyra men nu ser jag målet!
Jag hade länge tänkt att inte spurta mot dom. Det vore direkt oklädsamt när jag har legat i rygg så pass länge men jag är väl inte sämre än att jag kan ändra mig?!
Så jag kör det jag har. Men det gör också Hanna som efter den dåliga backen accelererat som om det inte finns någon morgondag. Hon förnedrar mig fullständigt när jag stapplande med tokstumma lår precis överlever upploppet utan en fjärde vurpa. Kristin kommer i mål strax efter.
13:15
Jag kollar på klockan och förhör mig om vinnartiden. Ingen vet men snart klarnar bilden. Jag har inte klarat av att hålla mitt uppsatta mål om att hålla mig 30 min bakom segraren. Mitt enda hopp till led 3 är nu att Wickström hamnar i elitledet. Det brukar förvisso alltid ske, men det tycks som att elitledet är så fullt av duktiga åkare att även riktiga stakfantomer får nöja sig med led ett emellanåt. I skrivande stund vet jag fortfarande inte vad prestationen gav för belöning i form av seedning men jag är helt säker på att jag inte kunde åkt nämnvärt fortare. Då får man vara nöjd.
 |
| Erik Wickströms bål är stabil att vila sig mot efter målgång |
Strax efteråt kommer också Karin Sjödin i mål. Hon ler och säger “Erik jag har spenderat sista halvtimman med att komma på smeknamn åt dig, det lutar åt något i stil med Rammeldratt och så det får det bli!”. Hon fortsätter le och jag besvarar leendet. För visst kan jag ta ett skämt. Det kan jag.
13:30 Efterbörden
En fantastisk grej med att få vara en del av Wickström Coaching är hänget efter målgång. Jag träffar folk i målfållan, vid saften, vid väskorna och vi står länge och bara mysutvärderar så som man ska göra efter lopp. Vilken ynnest att få vara del av ett sånt härligt gäng!!! Alla är positva, tröstar och berömmer.
15:45 Pizzeria Torino
 |
| Nu är det nog med ord. Bilden får avsluta. |
Tid: 2:15:34,9
